Han som fick mitt hjärta för första gången för längesen. Han som jag spenderat alldeles för mycket tid med att fantisera om i mitt flickrum. Första gången jag träffade honom kände jag en miljon fjärilar fladdra i magen, och när jag lämnade honom kände jag en miljon knivhugg.
En känsla jag har svårt att glömma och som verkar ha häftats fast i mitt åldrade hjärta. Det var dom här känslorna jag jämfört alla med sedan dess.
Det var ett av dom där ögonblicken man inte tror kan hända. Ett av dom där ögonblicken som egentligen bara utspelas på en stor bioduk.
Jag hörde inte tjattret omkring mig. Jag hörde inga klirrande glas, inga skratt och musiken överröstades av mina hjärtslag. Jag tror jag glömde andas sekunden han mötte min blick.
inlägget kommer från http://stureplan.se/bloggar/hibbs och det är så creepigt eftersom jag och min vän satt på tåget på väg till flygplatsen och pratade just om denna känsla, den känslan som är understruken...
Jag kan bara kommentera denna tjejs inlägg genom att säga JAG VET!
Det är jobbigt när man väl har stött på en "sån" blixtförälskelse och efteråt kan man inte sluta jämföra all annan kärlek som kommer bara för att man står och väntar på den känslan då killen var där med dig i stunden och ingen annanstans och du visste då att så fort du prata med denne främling skulle du falla pladask för honom...
Jag kan se min blixtförelskelse spelas upp i min hjärna om och om igen och undrar när nästa prins kommer och sveper mig så som denna.
Tyvärr är jag en sucker för riktig kärlek men vadå?? Det är jag värd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar